Day of the dead

Vet att jag lägger upp alldeles för många bilder och för lite text........hehe. Gick all in på halloween i år och det var värt varenda krona.

Denna kärlek.

Kärlek. Det mest vansinniga i världen utan varken rim eller reson överväldigar den oss. Fascinerar oss. Trollbinder oss. Utan någon som helst förvarning tränger den sig in i alla våra sinnen, förblindar oss, ger oss tro. Fyller oss med oändligt hopp. Får oss att känna. Gör oss modiga. Förvandlar oss till galningar. Alla dessa känslor som trängs i bröstkorgen, dessa frenetiska bultanden i våra hjärtan.

Kärlek är blott en känsla, något som går bortom allt vårt förstånd. Vi kan inte förstå den, kärleken är för stor för att vi någonsin ska kunna begripa oss på den. Ändå ägnar vi så mycket tid, så mycket energi till att försöka. Gång på gång. Vi analyserar, vi famlar i blindo, vi söker desperat efter svar på frågor som knappt blivit ställda. Vad är kärlek? Vem bestämmer hur man definierar kärleken?

Är det kanske inte meningen att stanna kvar och slåss med den man älskar? Handlar livet om att våga gå vidare? Är det den största kärlek och svåraste läxan man måste lära sig?

Må så vara. Men oh, så jag finner det sorligt. Dödligt sorgligt. Att det som en gång var fantastiskt vackert och till synes odödligt, måst brinna ut. Den insikten är för stor för mig. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med den. Jag vägrar. Kärlek är och förblir det största jag någonsin kommer känna, och om jag så måste vänta hela livet, kommer jag vänta på den människan som känner precis som jag. Min mor sa en gång att kärlek handlar om att välja. Att nöja sig. Men jag dör hellre än att nöjer mig, Jag vill ha allt. Jag väljer att fortsätta leva i min utopi, och ber på mina bara knän att ingen någonsin väcker mig ur mina drömmar om den kärlek jag så länge väntat på. Jag vill ha ett förhållande större än alls, fyllt av tillit, ömhet och förståelse. Jag vill ha det. Och jag ska ha det.

Min syster.

Josefin. Iband när jag tänker på att ingen annan människa i världen skulle förstå varför jag resonerar och reagerar så som jag gör, kommer jag ihåg att du finns. Och att du skulle förstå. Och även om hela världen skriker att vi har fel, vi har fel, man kan inte tänka så och känna si, det går inte för att det är fel, det är fel... Då vet jag att du kan känna så, att du kan tänka så, och det gör det lite mindre ensamt. Att du förstår. Att du känner precis det jag känner.

Ibland vill jag skjuta över alla mina känslor på dig, för att liksom rättfärdiga dem. För att höra dig upprepa mina issues med din röst som alltid döljer ett skratt. Även när du är ledsen klarar du av att le. Och du får mina dödsstora problem att flyga iväg som små vindpustar. Jag behöver dela det som är jag med dig. För att förstå mig själv. Mest kanske för att jag inte ska känna mig som en idiot. Vilket jag hemskt ofta gör, spännande nog.

Och jag saknar dig så jävla mycket vissa dagar.
Jag saknar ditt skratt, hur du på något märkligt sätt alltid lyckas få mig att le när jag helst vill gråta.
Du har Det.
Det där som jag behöver ibland som ingen annan har.
När jag är rädd för livet gör det ingenting om du inte heller har några svar.
Bara vetskapen om att vi har samma frågor, samma rädslor, gör mig lugn.

Jag älskar dig min vackra och kloka storasyster.

Rebell

När jag vaknade imorse okristligt tidigt och såg vädret trodde jag att livet skulle fortsätta kännas piss. MEN efter två timmar började humöret sakta bli lite bättre och när jag kom hem från jobbet så tog livet en helt annan vändning (mycket pga en väääääääldigt fin människa) så nu är allt plötsligt på topp! Känner mig halvt schizo men wtf, keep it coming.

When you call my name.

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.

Vet inte om det är att hösten står innanför dörren eller om det är bristen på sommarenergiZzz som gör att jag är ovanligt nere. Mycket känns fucked up i mitt liv trots att många fina förändringar gjorts. Trots att jag har så mycket att vara glad över.. Gamla hjärnspöken som jag trodde jag blivit kvitt. Neej då, jag välkomnar de nya! Kom ba! Lassa massa salt! Vet inte alls vad jag vill ha sagt nu. Vill bara gnälla lite även om you don't give a fuck. Det enda som faktiskt får mig på bättre humör är Supernatural. Dean and Sam Winchester. Mina räddare i nöden. Ska gräva ner mig i alla gamla säsonger och längta till nya startar.

Dagens ord är fan fugly!

Whatever.

After the storm

Night has always pushed up day.
You must know life to see decay.
But I won't rot, I won't rot.
Not this mind and not this heart,
I won't rot.

I won't turn back

Tell me why I should run for cover, at the sound of her coming thunder?