Kan inte människor sluta använda sina svåra barndomshistorier som alibi? Kan de sluta skylla sina idiotiska sätt att förhålla sig till livet på, på alla andra? Sluta tyck synd om er. Vem fan vill att folk ska indentifiera en som ett offer? Inte jag.
Vem har inte haft det jobbigt någon gång? Hur många har inte skilda föräldrar? Hur många har inte blivit sårad at some point? Hur många har åtminsonde inte haft en släng av en ätstörning?
Hur många?
Juste, en hel del. Så du är inte ensam. Det är okej att gnälla till viss del. Okej att tycka synd om sig själv en stund. Men sen är det ta mig fan bra alltså. Ta er i kragen och använd det ni fått istället för att bara tänka på det som är förlorat.
Jag är långt ifrån perfekt. "Imperfection is beauty, madness is genius and it's better to be absolutely ridiculous than absolutely boring."
Jag tänker ta alla mina erfarenheter som ligger i bagaget och se framåt. Springa framåt. Bli den person jag alltid sett mig själv vara. Jag vet att jag inte är älskad av alla, långt ifrån. Men vet du vad? Det rör mig inte i ryggen. För så länge jag inte medvetet sårar någon så finns det inte något mer man kan begära av en person. I så fall tycker dem inte om en som person, och det finns inte så mycket att göra då. För det finns inte en chans i världen att jag kommer ändra på mig för någon annan. Inte det minsta.
This is what you get.
This is me.
