Bulletproof

Det finns ingen som dömer mig så hårt såsom jag själv gör.
Ingen som har vassare tunga.
Eller rakare pekpinnar.
Den sista tiden i mitt liv har jag börjat tänka annorlunda.
Det är helt sjukt stort.
Och jag är livrädd.
Jag har inte sovit många minuter i natt.

Jag har vänner jag kan ringa mitt i natten.
Och det är okej.
Och det ger mig en sådan enorm styrka.
Det ger mig så obeskrivligt mycket.
Jag är svag och jag är liten och jag är rädd.
Men det är okej.

Man kan vara modig ändå.
Och det är precis vad jag ska vara.
Klockan tolv.

Jag har vänner som ringer jobbiga samtal åt mig,
när jag själv inte orkar.
Jag har vänner som lyssnar när jag behöver prata nonstop i en hel dag.
Jag har vänner som orkar ta sig tid att stanna upp i sina liv.
Vara nära. Berätta för mig att jag duger.

Jag har vänner som sagt saker baserade på kärlek i så många år.
Jag har alltid lyssnat.
Men allt de sagt har känts så långt ifrån.
Omöjligt att uppnå.

Förändring kommer inifrån.
Ingen kan ändra mitt liv så länge jag själv inte vill.
Jag är livrädd för att bryta upp mina gamla mönster.
Livrädd för att falla tillbaka.
Livrädd för att göra fel, för att inte duga, för att våga möta mig själv.

Rädd. Så in i helvete.

Utan er hade jag nog inte kommit till den här punkten.
Jag är inte bulletproof och jag kanske aldrig blir,
men fan...
Jag är skyldig mig själv att våga vara stark idag.

Ge mig styrka. Ge mig en skyddsväst så jag klarar av att möta min värta motståndare.
-Mig själv.

Believe in me,
like I believe in you.